(mamma) - Lena

Idag har jag varit på ett möte med min arbetsgivare.
Tunga möten, tröttande möten för själen. Som regel så ser inte "arbetsgivaren" oss som jobbar på detta samhällsföretag som resurser utan mera som - ja jag vet inte vad. Men jag har inte känt mig uppskattad för mina eventuella talanger, utan nästan som ett nödvändigt ont som de fått på halsen. Till arbetsgivarens försvar kan ju nämnas att rehabilitering av tjänstemän är inte deras starka sida, och det tycker jag är märkligt, för även tjänstemän blir sjuka. Får stroke, blir överkörda av bilar, får t.ex. ryggproblem. Även tjänstemän måste få någonstans där de kan känna att de behövs, på sina nya villkor.
Jag vill inte sitta och montera tvålpumpar resten av mitt yrkesverksamma liv, det finns många som tycker det är ett toppenjobb - men det passar inte mig och min yrkeserfarenhet, mina vyer - jag blir sjuk av det!

Så idag, så skulle jag på möte för att planera inför "resten av mitt liv", skolan är ju slut efter jul. Jag måste komma ner i verkligheten och inse att jag inte kan leka skola längre.

Efter en mardrömsresa, ishalka på sommardäck, in till Luleå, så träffar jag då de två kvinnor som har min framtid i sin hand - typ.

Anna, som är den nya personalutvecklaren på mitt företag - var helt UNDERBAR.
Hon SÅG MIG, talade till MIG.
Till personen bakom den onda ryggen.
Frågade frågor, intelligenta frågor, inte nedlåtande frågor. Jämlika frågor. VAD vill jag med resten av mitt liv - t.ex.
Det är en smart fråga av en personalutvecklare...

Vad som kom ut? Inga konkreta saker, men det lämnade en svag känsla av tillförsikt efter sig. Ett litet hopp. Lite glädje.

TACK, tusen TACK snälla Anna för att du tror på mig.

Hon har förgyllt min fredag, vänt det tunga till något med förhoppning i.....

---