2 möten, möte nr 2...
Många gånger sedan jag "träffat" och lärt känna människorna på Himlastigen skulle jag "vilja storma till" och stödja och bara finnas till för dem. Kanske bara sitta tyst tillsammans, bara finnas där. För jag tycker ju att jag lärt känna dem, deras liv, deras vedermödor.
Man hör så ofta människor säga att "det är kallt och ensamt på toppen".
Jag kan berätta att det är minst lika kallt och tomt där nere, när man befinner sig där nere längst längst ner, när man smakat på katastrofens verkningar.
DÅ är man ensam.
Ingen, nästan ingen, vågar sig fram. Nästan ingen törs prata med en, vet inte vad de ska säga eller göra. Människor som tror att man inte ser att de byter trottoar när man kommer, som vänder och går bakom en annan hylla på affären.... Men man ser, och man blir ledsen. För då blir det ännu ensammare.
Så finns då dessa "som varit där" som jag brukar benämna dem. Som törs, som vet att det inte är farligt, som vet att man inte behöver göra något - bara finnas där.
Jag skulle så gärna velat finnas till för Elisabeth när det varit extra tufft, när det tuffa dubblerats av olika anledningar. Ibland av människors dumma obetänksamma kommentarer, kanske en blick, av en stämning som gör ont, ett synintryck som river upp minnen som smärtar... det finns så mycket som kan slå undan benen. Man tycker att man är så stark och "duktig" - Å så PANG så ligger man där. Nockad av en melodislinga eller en doft...
Men - nu är det ju inte nästgårds precis. Så glada tillrop via zyberrymden är det som gäller...
Å så skulle jag åka till min gosse i går. I Umeå. Ja, då måste jag ju bara ....
Så när vi besökt sjukhuset, var färdiga med uppdrag nr 1 åkte jag och köpte "tre-blomman".
Sen åkte vi, på vinst och förlust och ringde på dörren. Jag hade många scenarier för mig, klara, hon kunde vara ute, eller så var hon hemma men ville hon inte öppna. OK,då kan man sätta en blomma vid dörren!
Eller - så ÄR hon både hemma och vill öppna - å de va hon!
Mötet, det var allt lite pirrigt, måste erkännas, men det blev en underbart trevlig stund.
Man behöver inte ha så mycket att säga, det behövs inte så stora märkvärdiga ord. Det kan räcka att man finns och att man törs närma sig. Att tordas tränga sig på.
Det låter så platt när jag skriver, men jag kan inte som Elisabeth berätta. Kolla vad hon skrivit!!!!
OCH - JAAA, vi måste göra om det....
Jag hoppas så att pojken klarar sig utan bestående men och jag blev tårögd när jag läste, att han hade öppnat ögonen när han hörde din röst.
Blev även tårögd när jag läste det Elisabeth hade skrivit.
Du är en fantastisk person Lena, det har jag tyckt från första stund när jag läste din blogg och att ha en sådan person som du i sitt liv, det kan bara vara av godo.
Ha dé!/Kram
Jag blir rörd till tårar när jag läser om dina två möten. Vikiga möten båda två. Även jag följer Elisabeths blogg och har många gånger önskat att jag kunde stötta på ett mer handgripligt sätt än bara kommentera då och då. Så rätt av dig att ta detta steg. Skall nu hasta vidare till Elisabeths blogg och läsa om ert möte.
Tittar in imorgon istället... tänket har redan gått och lagt sig, jag måste nog försöka göra detsamma!
Kram så länge...
Det var gott gjort och appropå vädret.... här är vi också trötta och orkeslösa
Så bra att du gjorde det. Vi är många som sitter i stugorna lite här och var och följer med på Elisabeths resa. Så härligt att du hade modet att våga knacka på, det skulle fler göra. För som du säger det är ju inte så farligt egentligen. Kram