Idag är "imorgon"
Jag har suttit här och sammanställt lite politiker, jag har "lagt upp en plan" för hur jag ska redovisa. Jag har sökt på nätet efter lite kompletterande uppgifter, jag har kommit igång ....
Men
Jag har också suttit och läst bloggar, trixat mig fram och tillbaka mellan olika, läst allt möjligt kul och tänkvärt, hoppas jag hittar tillbaka till er igen. Jag är så dålig på att minnas vart jag varit!
Så kom jag av någon anledning in på mitt eget spår "Bloggar tillägnade Mathias" och har läst där mina egna inlägg och allas fina kommentarer ...... Jag blir så rörd och tacksam för att någon läser mina ord.
Jag vill verkligen inte "verka märkvärdig" och stila med min förlust, göra mig till martyr.
Jag bestämde när jag startade bloggen att jag här skulle få tillåtelse att skriva det som kommer för mig, rätt ut i rymden, skriva av mig min frustration.
I stället för att plåga vänner och bekanta, barn och sambo, med mitt ältande. De har ju nog med sitt.
Sen märker jag att mina nya bekanta, de som kommit efter har en rädsla för det som skett. De hakar aldrig på, vill inte veta. Jag får aldrig prata om det som skett..... ???
(tiden är uppdelad i före och efter numera, se inlägget "Min son är död" )
Att jag kom in på det här melankoliska spåret kan kanske ha sin grund i att jag rättade färdigt min novell i morse, efter samråd med läraren i svenska.
Jag hade utlovat en sällsam historia, såg jag - på Mathias-bloggen, jo den kommer nu snart.
Vi skulle som sagt skriva novell i svenskan, mitt bidrag blev - Idag är dagen - Det var min sällsamma historia som måste komma ut först, så nu har jag rensat upp lite mera i mitt huvud. Lagt över i nya fack!
Här sitter jag och tvekar om vad jag ska skriva för att inte klampa på i det sköra. Tänk om man kanske river upp eller går för nära. Kanske är det så att man inte vet hur man ska hantera att tala om det. Jag tänker ofta på din situation och hur du klarar din vardag, nu när det har gått en tid.
Ja det är ganska skönt med bloggen, här skriver man om allt och inget. Oftast blir det för mig det senare.
Det är ju (kanske?) det man vill, just få kommentarer?? Jag tror det. Det är inte för att krafsa i öppet sår, utan man mår helt enkelt bra av att få släppa ut lite övertryck, och vetskapen om att "någon" läst, att man förmedlat lite av "mitt sätt" att hantera livet efter.
OCH - just - när det gått en tid...... nu när det är så "länge" sedan ..... då är det nästan inte legitimt längre att ha dåliga dagar....
Men - man har inget val - livet går vidare oavsett om man vill eller ej.
Men precis, å passar det inte, så låt bli å läs :) litte så tycker jag det är att blogga. Man behöver inte vara någon till lags....
Lena
Det det jag menar att just när det hänt, så är det legitimt att tala om det. Men sen när tiden tros "läka såren" det är då man ofta behöver stöd och någon som lyssnar. En ung familjemedlem hos oss gick också bort i en olyckshändelse när han var tjugofyra år och det släpper aldrig aldrig aldrig. Vi vill minnas honom med glädje, men det är svårt att hantera sorgen trots att tiden gått. Det är inte farligt att tala om det svåra. Jag läser din blogg ofta! Du har min förståelse.
,,,mmm,,,ibland kan det komma för en, att ett nytt tillstånd inträtt...om man ska definiera detta tilstånd som man blivit gammal eller inte, är en smaksak, är man 50+ är man ju i alla fall äldre än när man är 20 - typ!
den endaste gång - jag hittills varit i Boden, bodde jag - av en händelse i Eyvind Johnson sviten på Bodenisa - deru!
hare...........
Det är en fantastisk tillgång att få skriva av sig.
På sin egen blogg bestämmer man ju själv vad som står och hur mycket man vill lämna ut sin sorg eller sin glädje. Det är dessutom en rikedom att få hälsa på hos olika bloggare och se vilket liv de lever. Man lär sig nåt nytt hela tiden.
Har själv förlorat ett barn,visserligen levde han bara tio timmar,men han var ju min efterlängtade son.
Jag förstår precis hur du känner,det där att folk inte vet hur de ska bete sig.Om de ämndå kunde fatta,att det inte är tabu att prata om det som hänt,att man faktiskt har rätt att vara ledsen.
Men det du skrev, att du inte var en sådan person som gick och "ältade" det som skett utan insåg,att du måste leva vidare,det fick mig att börja gråta.
Att det fanns en till människa,som har samma inställning som jag,det trodde jag inte fanns.
Det är ju faktiskt så,att det finns de som lever omkring dig här och nu som behöver din uppmärksamhet.
Man sörjer på sitt vis i alla fall,gråter när inga andra ser,förbannar allt och intet.
På onsdag 17/5 ska jag och min äldsta dotter (har två) på seans,det ska bli väldigt intressant,få se,om min son vill ta kontakt med mig.
Hoppas,att du har det bra,sköt om dig och må så gott! Kram/tant raffa
Jag har också bott på Bodensia! Tyvärr inte i sviten, däremot har jag varit och tittat på hemmet.... som är öppet för besökande!
Precis exakt! JAG bestämmer faktiskt över vad jag ska skriva!
Att läsa andras bloggar har gett mig otroligt mycket
Spelar ingen roll tror jag HUR gamla eller unga barnen är när man mister dem. Skillnaden är att med ett äldre barn har man en massa minnen.
Nu har den 17e varit - hur gick det?