Vardag - igen
Så är det då vanlig vardag igen - på gott och ont
Julfrämmandet är skjutsade till flyget för vidare transport till farfar- och farfarsfar släkterna i Stockholm, sambon har gått till jobbet, jag sitter i sängen och försöker sammanfatta julens begivenheter.
Den har varit god, trevligt att få besök av bonusdotter och barnbarn. Mysigt att vara den "utvalda släktgrenen" som fick äran att ha lilla 2-åringen på julbesök. Det är det värsta med att vara så långt borta från barnen, just att det inte blir några spontanbesök. Förra julen hade vi jul med mitt då tvååriga barnbarn......
Nu ska jag orda något om mitt förhållande till jul och julfirande!
" Som litet barn var jularna underbara tillställningar, jultomte, klappar, julegröt och gemyt - i den mån det fanns plats för det i mina föräldrars hårda liv som jordbrukare.
när jag var i tonåren blev mamma sjuk, jularna blev ett helvete - jag som ensambarn hade inget kvar, dvs hade det funnits syskon hade situationen säkert varit en annan, men nu blev det katastrof. (mamma dog efter 7 års sjukdom)
sen kom perioden med mina barns jular, man skapar jul och julstämning efter bästa förmåga - och jag tror jag lyckades - men den riktiga glädjen (längst längst in i hjärtat) var svår att fånga. där var någon form av panik - Måtte juldagarna går fort över...
barnen växer upp och jag behöver inte låtsas så mycket, firar jul, är glad, men förbannar fortfarande myten om den goda glada julen som är familjehögtiden...
SEN för några år sedan, kommer vändningen - nytt hem, ny sambo, kraven (mina krav på mig) tonar bort - jag känner mig delaktig i "den goda glada familjen" , känner att julen ÄR ju en underbar tid. Jag stressar inte, jag bara myser bland pynt, mat och familj
- nu haltar min värld igen, å jag vet att det inte är speciellt synd om mig - NI där ute har många större sorger än vad jag har - men just nu fattas mig min son alldeles förskräckligt.
Första julen gick ganska bra, nästan av bara farten, förra julen var saknaden stor, men jag hade fortfarande skölden uppe och visiret nere .....
i år fanns där inget som skyddade mig, jag var inte beredd på smällen. Jag har sänkt garden - tydligen - så sorgen drabbar med full kraft
jag blir så trött - nu är jag tillbaks på ruta ett. Julen är ingen "god-glad-familjehögtid" för mig .... "
Men nu är det över, vardagen här igen - lite rester av julmaten skramlar i kylskåpet. Tänk vad en rejäl pytt i panna skulle vara gott !
Julfrämmandet är skjutsade till flyget för vidare transport till farfar- och farfarsfar släkterna i Stockholm, sambon har gått till jobbet, jag sitter i sängen och försöker sammanfatta julens begivenheter.
Den har varit god, trevligt att få besök av bonusdotter och barnbarn. Mysigt att vara den "utvalda släktgrenen" som fick äran att ha lilla 2-åringen på julbesök. Det är det värsta med att vara så långt borta från barnen, just att det inte blir några spontanbesök. Förra julen hade vi jul med mitt då tvååriga barnbarn......
Nu ska jag orda något om mitt förhållande till jul och julfirande!
" Som litet barn var jularna underbara tillställningar, jultomte, klappar, julegröt och gemyt - i den mån det fanns plats för det i mina föräldrars hårda liv som jordbrukare.
när jag var i tonåren blev mamma sjuk, jularna blev ett helvete - jag som ensambarn hade inget kvar, dvs hade det funnits syskon hade situationen säkert varit en annan, men nu blev det katastrof. (mamma dog efter 7 års sjukdom)
sen kom perioden med mina barns jular, man skapar jul och julstämning efter bästa förmåga - och jag tror jag lyckades - men den riktiga glädjen (längst längst in i hjärtat) var svår att fånga. där var någon form av panik - Måtte juldagarna går fort över...
barnen växer upp och jag behöver inte låtsas så mycket, firar jul, är glad, men förbannar fortfarande myten om den goda glada julen som är familjehögtiden...
SEN för några år sedan, kommer vändningen - nytt hem, ny sambo, kraven (mina krav på mig) tonar bort - jag känner mig delaktig i "den goda glada familjen" , känner att julen ÄR ju en underbar tid. Jag stressar inte, jag bara myser bland pynt, mat och familj
- nu haltar min värld igen, å jag vet att det inte är speciellt synd om mig - NI där ute har många större sorger än vad jag har - men just nu fattas mig min son alldeles förskräckligt.
Första julen gick ganska bra, nästan av bara farten, förra julen var saknaden stor, men jag hade fortfarande skölden uppe och visiret nere .....
i år fanns där inget som skyddade mig, jag var inte beredd på smällen. Jag har sänkt garden - tydligen - så sorgen drabbar med full kraft
jag blir så trött - nu är jag tillbaks på ruta ett. Julen är ingen "god-glad-familjehögtid" för mig .... "
Men nu är det över, vardagen här igen - lite rester av julmaten skramlar i kylskåpet. Tänk vad en rejäl pytt i panna skulle vara gott !
Kommentarer
Trackback