Nära mellan sorg och glädje
vad det är nära mellan sorgsamhet och glädje
Jag är så uppfylld av glädje just nu
Henrik - "min" pojke, Mathias bäste vän - den av pojkarna som
överlevde - ringde nyss
Det är så kul när han ringer, vi pratar om ditten och datten, vi blir aldrig känslosamma, vi är som vanligt bara. Som vanligt utan att vara rädda för att verkligen prata om "det".
Det hemska som Henrik genomgick den där natten. Om det är någon som verkligen genomlidit helvetiska kval så är det han.
Om jag har olycksfilm i mitt huvud, vad har då han - han som var där - kände lukten av död älg och annan död, hörde det fruktansvärda oljudet, hörde den isande tystnaden efteråt.....ropade på sin kompis men fick inget svar.... Stackars stackars barn, 22 år var han den gången, såren läks men kommer alltid att finnas där.
Han fortsätter att leva sitt liv, flickvän, jobb, extraknäck, drömmar ...... jag är så glad för hans skull.
/L
ps. jag tillhör nu inte den skaran som enbart lever genom mitt döda barn, som klamrar mig fast vid mitt döda barns vänner - det finns sammanslutningar och "klubbar" för "oss föräldrar" som mist våra barn - där jag har upplevt just det, men jag kan inte riktigt förstå detta fastklamrande vid det som passerat.
Javisst, jag vet att jag sörjer och tjatar om det både nu å då, men - jag vill inte gärna hänga mig på barnets kompisar....dom har ju nog med sin egen sorg
Visst är det så att sorgen kommer och går. Djupt där inne finns den hela tiden, men livet går ju inte att leva om vi skall vara i förtvivlan hela tiden. Så det är så vist ordnat att ibland kan vi låta den vara där inne samtidigt som vi kan glädjas över andra saker. För mig som miste min man för två år sedan är det i alla fall så. Sen kommer stunderna när man vill vara för sig själv och låta tårarna komma, men samtidigt känna glädje över livet.
Exakt, precis. Man måste ju följa med i livet, för vi lever ju faktiskt. Å glädjas över det vi har. Å glädjas över det som är roligt, skratta.
Kroppen grejar det där om vi låter den göra det!
Du skriver så fint och rätt! Jag tror inte du hänger upp din sorg och saknad på din sons bäste vän eller hans andra vänner, men visst måste det vara en tröst för dig ibland att prata om Mattias med just hans bäste vän? Skratt och tårar går hand i hand och den hårda vägen får man lära sig att handskas med detta motsägelsefulla.