(mamma) - Lena

Den unga bruden sitter på kökssoffan i sina svärföräldrars stora kök. För dagen uppklädd i en svart enkel klänning, med vit spetskrage som dekoration som lyser upp det svarta strikta.
Det är en mycket betydande dag för den unga kvinnan, en dag som ska skilja henne från "den stora skammen" och ett respektabelt liv.
Den unga bruden kan inte längre dölja att hon är i omständigheter, att det är på dagen tre månader tills hon ska föda sitt barn.

Hon sitter där denna lördagseftermiddag och väntar på brudgummen. Han som är i skogen på veckorna och hugger timmer, 1923 är lördagar arbetsdagar så han har arbetat på morgonen.
Efter halvdagspasset tar han sin häst och beger sig hem de många milen genom skogen.

På kökssoffan sitter bruden och väntar.
Tankarna rusar genom huvudet.
Har han ångrat sig?
Har det hänt något?

Det värsta som kan hända är att hon inte blir gift.
Det får inte hända, han måste hinna hem i tid.
Visserligen så ska vigseln ske prästgården, men man får ändå inte komma för sent.

Så kommer han då in på gården med fart och fläkt. Rusar in och tvättar av sig lite, tar på bröllopskläderna.
Tar sin unga blivande brud med i släden och reser de två milen till Kyrkan och prästgården.
Så tur att det är i mars, isarna är farbara, då hinner de fram i tid.

De hann fram, min mormor blev en ärbar kvinna.
Hon behövde inte antecknas i kyrkboken som mor till ett oäkta barn. Skammen är avvärjd.

Hemma igen.
Man och hustru.

Svärfadern tycker att de i alla fall kan bjuda in grannarna på en kopp kaffe, för att hedra brudparet.

"Det ska inte vara nå kaffe" är brudgummens kommentar.
Det blir inget firande, det blir inte ens kaffe med grannarna.

Men den gravida unga kvinnan har två ringar på sitt finger.