(mamma) - Lena

Trodde ett tag att det är något fel på mig. Men så blev min gårunda nästan lustfylld. Jag kunde nästan förnimma den där känslan som jag hört talas om. Endorfinkicken.

Jag har nu uppnått sträckan jag ska gå på Vårruset, går den elegant.
GICK den elegant ska man kanske säga. Nu har smärtan slagit till igen. I lördags gick jag och det var en pärs hela vägen. Kanske kanske de sista hundra metrarna smärtade det lite mindre. Söndagen (vilodagen) ska vi bara inte tala om - ont ont ont. I morse kastade jag mig ut igen, det måste ju gå - det går ju för andra, varför vill inte min kropp?
 Ont ont ont - idag me´  - det enda stället i de nedre regionerna på kroppen som inte smärtar är fötterna! Tack till klokskapen som gjorde att jag köpte mina nya röda skor. Mina dyrgripar, de skorna som är det dyraste jag någonsin satt på fötterna. De är värda varendaste krona - varenda en av de dyra tusen! Men - varför gör det så ont? Jag har försökt variera, gå på morgonen, gå mitt i dagen, gå på kvällen. Näää.... Försökt inta värkmedicinen så den ska hinna verka i tid, nää. (jag äter ju värkmedicin dagligen, det är bara mängden som varierar!)

Jag börjar tro på allvar att det ligger i att min kropp VILL INTE röra sig, den vill ligga på divanen och inta praliner.....

---