Min pappa.....
Han hade bara så mycket i sitt bagage. Han var en gång i sin ungdom - sonen som hade sin väg utstakad - äldste sonen övertar gård. Min pappa kanske hade andra ambitioner, det vet jag inte. Men han var kronprins, punkt slut.
Han var en av sju syskon. Alla mina fastrar och min farbror hade minst två barn var - sammanlagt finns där 17 syskonbarn. Pappa - kronprinsen - får inga barn! Det blir graviditeter, men de klarar sig inte fosterlivet ut.
Att tänka sig in i den situationen - underlägsenheten - sorgen - glädjen vid varje possitivt svar från barnmorskan - förtvivlan igen, för jag vet inte hur många gånger. Att som nygift leva på samma gård som sina föräldrar, och misslyckas med det enkla självklara att avla barn, se sina syskon göra det han själv inte förmår. Han - den ende som behöver barn - söner - egna kronprinsar. Jag vet inte om han någonsin tänkte sig något annat yrke/yrkesval än Hemmansägarens? jag tror inte det fanns på hans karta. Om "kvinnor finner sig" - så gäller nog samma att "äldsta sonen finner sig" i det arv som så småningom skall komma honom till del. På den tiden var det bara så.....
I mitt tidigare inlägg "Att inte hålla måttet" kan jag ha skrivit slarvigt, uttryckt mig illa. Man kan få det intrycket att han var dålig hela tiden men så är det ju naturligtvis inte. Jag älskar min pappa, trots allt, och jag vet att han var en toppenpappa längst innerst inne. Fram till det magiska året 1989. När bitterheten tog överhand. Jag ska inte säga att jag älskar honom för han är min pappa . Jag har haft två pappor- och att ta en annans barn till sig som sitt eget anser jag stå snäppet över allt... Om jag ska välja en av papporna så är naturligtvis pappa N min pappa - pappan med stort P. Trots allt. Jag tror att hans sista år, hans bevikelse över att det inte blev som det "alltid har varit" - generation efter generation - hans besvikelse över den ofödde egne sonen - tilltagande demens med tillhörande bieffekter - fel "rådgivare" - ensamhet, ingen kär hustru att diskutera livet med. Att fastna i ett mönster, i en tanke, i en bitterhet över hur hans liv blev. Allt detta utmynnade i något han själv tyckte var helt i sin ordning. När han skrev sin sista vilja så var sinnet förgiftat redan, bortom räddning. Att få proffshjälp att upprätta testamente i det skick han var då är för mig en gåta.
De sista årens försoning mellan honom och mig var bra - för mig - hans dokument fanns redan, han hade förmodligen redan glömt det, det gick inte ändra. Men han såg mig som den naturliga personen att hjälpa honom. Min dotter, kallade han mig, när vi ansökte om boende. Min dotter hjälper mig, var hans omedelbara uttryck de sista åren. Han lade sitt liv i mina händer, för han visste att jag fanns där och ställde upp - jag var ju hans dotter! Han hade naturligtvis även sin "måg" till hjälp - mycket - "mågen" bodde ju på orten vilket jag inte gjorde.
Men jag var ändå en naturlig del i hans liv.
En självskriven del. Min dotter
Skickar ännu mer kramar!
Ja, det var alltså jag Åsa som skickar dig kramar..
Jo, naturligtvis, precis som min pappa, din hade också mycket i bagaget, men de nog gjorde sitt bästa trota allt.
Och mycket var annorlunda i förra generationen, förväntningarna på sönerna och döttrarna och trycket och förväntningar även från släkt och omgivning när det gällde olika saker.
Och sedan svårt att förstå att i nästa generation behöver bl.a. inte kvinnan följa samma mönster, och kan bryta upp från förhållanden, och gå sin egen väg.
Och att sönerna inte längre behöver gå i faderns fotspår utan formar sitt eget liv.
Tack för det du delat med dig av i dessa inlägg.
Kram
Hej! Det var länge sen jag hälsade på dig, men adressen finns i mitt förvar!
Det var nog lättare förr för dom som bodde i stan, där var det inte samma press att ta över gården. Istället var det väl så att barnen skulle ut och tjäna pengar så fort som möjligt, man bodde trångt och hade det knapert med mat och annat.
Min mor och far skildes när jag bara var ett år, och trots att jag genom åren träffade honom, så var det alltid snabbvisiter och jag kan inte påstå att jag någonsin egentligen lärde känna honom.
Sånt är ju också trist när det väl är för sent, han dog i Helsingfors för några år sedan.
Hoppas dina vårkänslor har vaknat, mina slumrar ännu, snömodd idag, men det är så varmt så det försvinner med en gång
Ha det gott!
Jag tror säkert att din pappa var en bra pappa på många sätt och vis och att ni har haft mycket kul tillsammans. Men att bli så bitter och sätta så djupa sår i en annan nära och kär person....det känns för mig så fel. För hur det än är så är det inte ditt fel att han inga egna biologiska barn fick. Men han fick en flicka...som älskade honom och såg upp till honom.
Oj så bra du skriver! Och så tråkigt att bitterheten fick överhanden, sånt gör så ont. Varm tanke!
Tack ALLA att ni läser mina ord. Ord som måste sägas/skrivas för att kunna läggas "till handlingarna".
Jag sorterar i MIN ryggsäck, jag har nämligen bestämt mig för att INTE bli bitter.
Det finns redan för många "stackars mig" därute...jag tänker INTE sälla mig till dem!