Att inte hålla måttet...
I morgon är det "årsdag" - min vinstlott-dag. Femtioett år. 51 år som dotter, riktig dotter, laglig dotter. Lagen, stämplar och fint skrivna handlingar. Sirliga formuleringar. Stor lycka.
Eller?
När inte denna dotter blev det som den nyblivne fadern förväntats sig? Vad händer då? När dottern inte förstod att hon inte höll måttet. När dottern trodde att blod och vatten var det samma? Att "vatten" i ådrorna inte spelar någon roll, eller är det så att det spelar ingen roll - om man håller måttet. Vad var det för mått som ställts upp? Vad var förväntningen?
Facit!
Idag har jag facit, skulle jag gjort annorlunda om jag haft tillgång till det tidigare? Förmodligen. Skulle föräldrarna gjort annorlunda om de haft facit?
Fadern - JA. Modern - nej jag tror inte det.
Skillnaden i svar beror nog på anledningen till att "ta hand om ett barn" - adoptera ett barn.
För modern var det naturligt att ta hand om ett moderlöst barn, hon fick förfrågan angående just mig av den kvinna som var min "barnavårdsman" och som även var mamma M:s läskamrat. De kände varandra, barnavårdsmannen visste vem mamma M var, visste hennes bakgrund, hennes möjligheter. Mamma M låg på kvinnokliniken efter att just mist ett icke fullgånget barn - igen. Mamma M var den perfekta modern - men kunde inte själv bära fram ett barn. Hon var en barnlös moder och jag var ett moderlöst barn. Klart att hon sa JA. Alla hennes hormoner skrek ja ja ja. Att det var en flicka tror jag inte hade någon betydelse, utan det var barnet som behövde en mamma som var det centrala. (tror jag, naturligtvis är det fria spekulationer av mig, men - mitt modershjärta säger mig det.)
Fadern? Han hade också mist sina ofödda barn. Men i facit har jag läst ut att det var en arvinge han skulle ha. Inget fel i det, inte alls. Hemmansägare vill ha arvingar. Helst söner.
Så min entré på Torpet förvånar mig mycket, varför en flicka? Återigen min efterkonstruktion - mamma M presenterade ett faktum. "Jag har lovat att vi ska ta hand om denna lilla Lena här hos oss - så länge...."
Sonen, den ofödde, skulle förmodligen komma senare, deras egen biologiska. De hade kanske inte ännu gett upp hoppet, jag var kanske "i väntan på"...
Sen gav det ena det andra och så rullade det på, adoption kom på tal, ansöktes om, genomfördes och på den vägen blev det. Ingen biologisk son kom dock.
Frid och fröjd.
Jag var pappas flicka! Gick i hans fotspår hela dagarna, fanns i hans närhet hela tiden. Det var hans intresse som skulle väckas, hans knä som skulle sittas i, hans hans hans - alltid pappa N.......
Mamma minns jag sen mina tidigaste år egentligen bara som en skuggfigur - mat, kläder, sova middag. Men naturligtvis var det precis som på barns vis, mamma var tryggheten - den självklara. Pappa var äventyret.
Sen blev även mamma M sjuk, då var jag tonåring men var fortfarande mycket av pappas flicka. Mamma och jag fick aldrig ha vuxenliv tillsammans, inte prata om "livet". Jag fick aldrig möjlighet att tacka henne för det liv hon gav mig, det känns bittert. Idag känns det ännu bittrare nu när jag har facit.
Vad som gick fel?
Jag är ingen son.
Jag är "slarvig och slösaktig".
Allt gick till en början enligt planerna - kan man förmoda - jag gifte mig och en "son" kom i familjen. (son=min make). Tre barnbarn föddes, två flickor och en son. Söner är viktigt i bondesamhället.
Det är här mina misstag börjar. Jag skiljer mig. Pappa N hade åsikter när jag talade om att skiljas .... "Kvinnor finner sig - det har de alltid gjort"....
Men - jag finner mig inte utan tycker att jag har rätt till mitt liv. Maken och jag skiljs som vänner, är fortfarande vänner. Pappa N och fd mågen är/var fortfarande tighta. Skilsmässan tog inte sonen från pappa N. bara på papperet.
Den stora dumheten?
Att jag trodde på mig själv, att jag trodde att jag skulle klara av att överta torpet.
Ensam kvinna överta torp? Ensam kvinna överta torp - nästan samtidigt bli långtidssjukskriven.
Ensam kvinna stå helt utan stöd och hjälp av bitter fader......
Kan bara sluta på ett vis, försäljning av torp, försäljning av livsverk.
Här någonstans kantrar lyckan som var total den 13 mars 1957!
Barnet höll inte måttet!
***********
Skulle jag gjort annorlunda. Både ja och nej.
Skiljt mig - ja. Köpt torp - NEJ. Bett om hjälp - ja. Svalt stoltheten - naturligtvis.
Det bittra sett ur mitt perspektiv är att jag trodde att liv och död hade större betydelse än materiella ting.
Jag trodde att jag sonat något av min "skuld" när min son togs ifrån mig.
Nu var inte så fallet. Det fanns ingen försoning att få. Pappa N var bitter in i döden, bitter och besviken på mig. Med all rätt, jag tvingades sälja hans livsverk.
Jag ordnade en underbar begravninghögtid för MIN pappa, min gamla pappa - min barndoms pappa.
Det fick jag ge innan hans testamente öppnades och jag läste det han i bitterhet och besvikelse tecknat ner angående sin kvarlåtenskap. Det som gjorde ondast var det som stod mellan radena, och det faktum att han uppdaterat testamentet en månad efter min sons död. Vilket bevisar att den förlusten inte sonade något ....
Jag vet inte om jag orkat genomföra begravningen så som jag fick möjlighet till - om jag vetat - om jag förstått.
Jag höll inte måttet!
Eller?
När inte denna dotter blev det som den nyblivne fadern förväntats sig? Vad händer då? När dottern inte förstod att hon inte höll måttet. När dottern trodde att blod och vatten var det samma? Att "vatten" i ådrorna inte spelar någon roll, eller är det så att det spelar ingen roll - om man håller måttet. Vad var det för mått som ställts upp? Vad var förväntningen?
Facit!
Idag har jag facit, skulle jag gjort annorlunda om jag haft tillgång till det tidigare? Förmodligen. Skulle föräldrarna gjort annorlunda om de haft facit?
Fadern - JA. Modern - nej jag tror inte det.
Skillnaden i svar beror nog på anledningen till att "ta hand om ett barn" - adoptera ett barn.
För modern var det naturligt att ta hand om ett moderlöst barn, hon fick förfrågan angående just mig av den kvinna som var min "barnavårdsman" och som även var mamma M:s läskamrat. De kände varandra, barnavårdsmannen visste vem mamma M var, visste hennes bakgrund, hennes möjligheter. Mamma M låg på kvinnokliniken efter att just mist ett icke fullgånget barn - igen. Mamma M var den perfekta modern - men kunde inte själv bära fram ett barn. Hon var en barnlös moder och jag var ett moderlöst barn. Klart att hon sa JA. Alla hennes hormoner skrek ja ja ja. Att det var en flicka tror jag inte hade någon betydelse, utan det var barnet som behövde en mamma som var det centrala. (tror jag, naturligtvis är det fria spekulationer av mig, men - mitt modershjärta säger mig det.)
Fadern? Han hade också mist sina ofödda barn. Men i facit har jag läst ut att det var en arvinge han skulle ha. Inget fel i det, inte alls. Hemmansägare vill ha arvingar. Helst söner.
Så min entré på Torpet förvånar mig mycket, varför en flicka? Återigen min efterkonstruktion - mamma M presenterade ett faktum. "Jag har lovat att vi ska ta hand om denna lilla Lena här hos oss - så länge...."
Sonen, den ofödde, skulle förmodligen komma senare, deras egen biologiska. De hade kanske inte ännu gett upp hoppet, jag var kanske "i väntan på"...
Sen gav det ena det andra och så rullade det på, adoption kom på tal, ansöktes om, genomfördes och på den vägen blev det. Ingen biologisk son kom dock.
Frid och fröjd.
Jag var pappas flicka! Gick i hans fotspår hela dagarna, fanns i hans närhet hela tiden. Det var hans intresse som skulle väckas, hans knä som skulle sittas i, hans hans hans - alltid pappa N.......
Mamma minns jag sen mina tidigaste år egentligen bara som en skuggfigur - mat, kläder, sova middag. Men naturligtvis var det precis som på barns vis, mamma var tryggheten - den självklara. Pappa var äventyret.
Sen blev även mamma M sjuk, då var jag tonåring men var fortfarande mycket av pappas flicka. Mamma och jag fick aldrig ha vuxenliv tillsammans, inte prata om "livet". Jag fick aldrig möjlighet att tacka henne för det liv hon gav mig, det känns bittert. Idag känns det ännu bittrare nu när jag har facit.
Vad som gick fel?
Jag är ingen son.
Jag är "slarvig och slösaktig".
Allt gick till en början enligt planerna - kan man förmoda - jag gifte mig och en "son" kom i familjen. (son=min make). Tre barnbarn föddes, två flickor och en son. Söner är viktigt i bondesamhället.
Det är här mina misstag börjar. Jag skiljer mig. Pappa N hade åsikter när jag talade om att skiljas .... "Kvinnor finner sig - det har de alltid gjort"....
Men - jag finner mig inte utan tycker att jag har rätt till mitt liv. Maken och jag skiljs som vänner, är fortfarande vänner. Pappa N och fd mågen är/var fortfarande tighta. Skilsmässan tog inte sonen från pappa N. bara på papperet.
Den stora dumheten?
Att jag trodde på mig själv, att jag trodde att jag skulle klara av att överta torpet.
Ensam kvinna överta torp? Ensam kvinna överta torp - nästan samtidigt bli långtidssjukskriven.
Ensam kvinna stå helt utan stöd och hjälp av bitter fader......
Kan bara sluta på ett vis, försäljning av torp, försäljning av livsverk.
Här någonstans kantrar lyckan som var total den 13 mars 1957!
Barnet höll inte måttet!
***********
Skulle jag gjort annorlunda. Både ja och nej.
Skiljt mig - ja. Köpt torp - NEJ. Bett om hjälp - ja. Svalt stoltheten - naturligtvis.
Det bittra sett ur mitt perspektiv är att jag trodde att liv och död hade större betydelse än materiella ting.
Jag trodde att jag sonat något av min "skuld" när min son togs ifrån mig.
Nu var inte så fallet. Det fanns ingen försoning att få. Pappa N var bitter in i döden, bitter och besviken på mig. Med all rätt, jag tvingades sälja hans livsverk.
Jag ordnade en underbar begravninghögtid för MIN pappa, min gamla pappa - min barndoms pappa.
Det fick jag ge innan hans testamente öppnades och jag läste det han i bitterhet och besvikelse tecknat ner angående sin kvarlåtenskap. Det som gjorde ondast var det som stod mellan radena, och det faktum att han uppdaterat testamentet en månad efter min sons död. Vilket bevisar att den förlusten inte sonade något ....
Jag vet inte om jag orkat genomföra begravningen så som jag fick möjlighet till - om jag vetat - om jag förstått.
Jag höll inte måttet!
Kommentarer
Postat av: Åsa
Kramar!
Postat av: Gunnel
Men Lena...usch vad jobbigt det här låter. Hur mycket orkar en människa. Det jag säger nu är lätt att säga men du ska inte ta åt dig av det här. Den som har gjort fel är din pappa som inte svalde sin stolthet och faktist skulle ha sett att du är den fina människa som du är.
Vad skönt det känns inom mig att veta att du lever tillsammans med en man som du nu älskar.
Kramar
Postat av: SolSkuggan
Här har verkligen Gunnel sagt precis det som ska sägas.. Så sorgligt Lena så jätteledsamt vore du här skulle jag krama om dig och säga det var din pappa som inte höll måttet. Han var vuxen och han visste precis vad han gjorde när han skrev på adoptionspapprena.. Du höll måttet Lena i alla stycken.
Kram kram kram @-->->->---
Postat av: Inger Maryissa
Oj, så otroligt sorgligt.
Så jobbiga saker du fått gå igenom.
Känner igen det där att inte hålla måttet, och då var det min biologiska pappa.
Känner med dig, och skickar dig en stor Kram.
Postat av: Lena svarar:
Tack för att ni läser.
Jag läser era kommentarer men har så svårt att uttrycka min tacksamhet över att ni bryr er om mig....
Trackback