(mamma) - Lena

LIVET...
       ...är som ett  sorts "löpande band", jag kan inte beskriva det på något annat sätt....

Det löper och löper och löper.
Det spelar ingen roll vad som händer i våra liv, det löper och löper....

Ibland säger vi att vi skulle vilja stanna upp, för att riktigt få känna glädjen som man just befinner sig i, i ruset.
Men,  det löper bara på.

Ibland tycker vi att det är långt fram i tiden något mindre behagligt ligger, operationer, otrevliga möten, - men så är de där ändå och vi bara förs framåt mot eländet ravinkant som väntar på oss.
För livet löper på.

Andra gånger, när man befinner sig i kris, sorg, elände, när man önskar att man bara finge lägga sig ner och uppslukas av jorden, om man ändå finge dö på fläcken, jag orkar inget mera.
Men nej, så enkelt är det inte att dö heller
- livet bara löper på - 

En timme, en dag, små små steg nästan lika omärkligt som när jorden vrider sig, hela tiden - så omärkligt förs vi vidare, framåt.....

Det spelar ingen roll om det är mot glädje eller sorg vi förs, det går med samma takt

Vi kan bara sitta där på livets löpande band och följa med och ta emot det livet bestämt att vi ska ha. Ibland brukar jag ställa  mig upp på bandet och protestera, men vad nytta gör det. Jag blir bara trött, det löper på i den takt och det sätt som det var tänkt från början ändå. Saktar inte ner, ökar inte farten heller...

Ibland hoppar jag av glädje, där på bandet, njuter av stunden som svävar förbi.
Med åren har jag insett att man ska ta stor vara på de glädjeämnen som kommer, riktigt njuta av dem.
För de svävar bara förbi oss där på löpande bandet....
Inget stannar kvar, egentligen, utan vi måste ta det när det kommer, leva med det, njuta när det finns, för allt i livet är bara till låns...

Vi kan bara nå det och känna och uppleva livet från vår förutbestämda plats på bandet, vi kan inte stanna upp, inte hoppa av och gå tillbaks, inte springa före... bara lugnt åka med på livets "löpande band"

---