(mamma) - Lena

85 år.

Om livet velat annat skulle du idag fyllt 85 år.

Jag brukar även tänka på min mormor den här dagen, hon har berättat - fast egentligen var jag för ung och dum, höll jag på att säga, men oerfaren av livet kanske är rätta ordet. Det var ju lika med min mormor som med mamma, vuxenkontakten blev så kort. OM jag varit mer vuxen och kunnat fråga mera - hur det var, hur hon kände....

Min mormor var född 1898. Hon var verkligen en produkt av den tiden,  fast kanske inte egentligen, hon var bara präglad av den tidens tänk. Akta dig för män, de vill bara en sak! Och går man med på deras vilja, så blir man gravid. Så var tiden, så var verkligheten.
Och - mormor blev gravid, förståss! Giftermål ordnades i rasande fart, tre månader på väg i graviditeten, i prästgården - annat var  ju inte att tänka på när olyckan varit framme........

Det skulle kunnat bli ett vanligt äktenskap, flera barn. Men tiden - 1923 - var ingen god tid. Morfar reste till Amerika den våren, nästan omedelbart efter vigseln. Lämnade sin gravida hustru hemma i familjehemmet, där hon bodde i ett rum på övervåningen. Med en sträng svärmor som härskade i hushåll och ladugård. Makens yngre syskon bodde fortfarande hemma. Jag kan föreställa mig den 22 åriga gravida unghustrun, långt hemifrån sina egna föräldrar och släkt, sittandes på kammaren och vänta på Amerikabrev. Ung, ensam, gravid, sittandes på denna gården som var en av de mest betydande släktgårdarna i byn.

Mormor har berättat om förlossningen. Hur hon plågades i flera dagar, hur hon stod i fönstret sent på kvällen och såg sina forna vänninnor gå efter byvägen mot kvällens begivenhet - logdansen, hur hon vinkade till den, hur ensam hon kände sig. Utlämnad till en svärmor som fött många barn - som tyckte mormor var en vekling som klagade.
Samtidigt så kommer tanken till mig nu, det var ju första barnbarnet som skulle födas! 
Fast, yngsta barnet i huset var endast 5 år, generationerna gick nästan ihop, det var nog mest troligt att det var endast en mun till att mätta. Trots rikedom och storbondehemman.

Så föddes då mamma, den 3 juni, på morgonsidan någon gång. Mormor berättade om fågelkvittret hon hörde genom det öppna fönstret, när hon äntligen äntligen blev lämnad ensam med det lilla barnet. Sårig, trasig, ensam, förtvivlad. Ingen att fråga. Ingen att glädjas tillsammans med. Dottern lindad från fötterna ända upp till huvudet, för hon skulle ju bli rak i armar och ben gubevars, dottern lagd i en säng långt från mormors säng. Hon såg henne inte ens, men hörde hennes skrik. Och stiga upp var inte att tänka på, nej ligga i barnsäng i minst en vecka. Glädjeämnet, räddningen var den 17 åriga svägerskan, utan Märta hade det aldrig gått enligt mormor.

Så var det i Jämtland, i Skucku, denna morgon för 85 år sedan. Glädje, men samtidigt en sorg över att inte ha någon att dela glädjen med - barnafadern på andra sidan jorden.

Morfar kom aldrig hem igen, mamma träffade honom aldrig.
Mormor gjorde något som hon skämdes över resten av sitt liv. Hon skilde sig. 1928 var det en skam så stor att vi inte kan föreställa oss den.

Mamma och mormor flyttade från den stora betydande gården, till skolans tjänstebostad  i granngården. Mormor blev vaktmästare, sen även skolbespisnings"tant", försörjde och fostrade mamma ensam.

Mormor såg aldrig åt en man mera, levde helt ensam fram till den dag hon dog - 75 år gammal.
Hennes enda barn, hjärtebarnet, hennes ljus i livet - mamma - blev sjuk när hon endast var 43 år, mormor var den som vårdade henne in i det sista.

GRATTIS MAMMA, jag önskar du fanns här idag. Att vi fick ha ett brakkalas med tårta och ballonger.
Eller - åtminstone att jag har kunnat besöka din grav. Inte ens det går....

Men - du ska veta att jag tänker på dig idag....

---