(mamma) - Lena

Det där lät väldigt högtravande, men livet är lite så ibland. Jag har funderat en hel del efter mitt inlägg igår, funderat på livet, döden, vardagshjältar. Vad livet har i beredskap åt oss, en del kan vi inte värja oss ifrån, annat kan vi lätt kasta över axeln och gå vidare.  Jag har läst kommentarerna till mitt inlägg, Elisabeths kommentarer som griper mig djupt. Jag hävdar fortfarande, att hon är hjälten för dagen! Det som griper tag i mig är just detta att mista sin livskamrat trots att han finns där... att orka. 
Men - VAD har man för alternativ?   Man orkar.  Man måste.

När jag var ung var min mamma sjuk. I en sjukdom som egentligen inte fanns då, hypertoni - högt blodtryck, på den tiden -60 och tidigt -70-tal, var det ett symtom, inte en sjukdom. Hon var sjuk, vårdades långa perioder på sjukhus - men var därimellan hemma. Ibland lite bättre, men det "gick utför" hela tiden... Pappa var den som hade "jour", han var stand by hela tiden. I vårt hem fanns även min mormor, å så jag - en tonårig dotter.  Hoppet är som bekant det sista som lämnar människan, så, i början så hoppades man (läs vi) på att hon kanske skulle kunna sköta hemmet i alla fall, med hjälp av mormor. - Hon kanske blir så pass att hon kan sköta sina älskade vackra blommor ändå. - Hon kan i alla fall komma till köket och sitta och äta.....  - hon kan kanske ändå sitta på sängkanten igen ....... - hon förstår vad vi säger och svarar oss. 
Sen när hon läggs in sista gången på sjukhuset,  - hon är i alla fall inte i koma, - efter det, hon kanske vaknar upp ur koman - hon lever ju i alla fall - klart hon kan vakna om så bara för ett ögonblick.  -  hon trycker ju min hand när jag är där, så hon vet att jag är här.
Vi hoppades och vi trodde, trots att det inte fanns något kvar av den kraftfulla kvinnan som varit min mamma. Det som var svårast var just att hon inte var hon utan en annan obekant kvinna som såg ut som min mamma....

Under denna sjukdomstid hittade jag kärleken och gifte mig. Vi bosatte oss, på gammalt bondemanér i samma hus på gården fast på övervåningen. Vi levde där tre, sedan fyra generationer sida vid sida - kämpandes med det som mammas sjukdom gjorde med allas våra liv.

Det som plågade mig och gjorde speciellt ont var när jag fick mitt första barn. När man får sitt första barn ligger det nog i modersgenen att visa upp sitt barn för sin mamma. Något primitivt behov.
Min mamma visste inte, hon förstod inte. Jaha, har Lena fått barn? Uttrycklösa, frågande ögon.
Sen, om nätterna när babyn skrek så det hördes ner till mamma och pappa. Då gråter mamma och säger - "Nu gråter pojken! " Mamma var otröstlig, för "pöjken grin" .....
I min mammas förvirrade hjärna var det hennes egen alldeles för tidigt födde son som grät. Sonen som aldrig levt. Mitt barn, hennes barnbarn, var en flicka men mamma  visste aldrig på riktigt att hon fått en dotterdotter.
Tio månader senare avlider mamma, efter tre månader i koma - endast 50 år gammal.

Dagens funderingar rör sig i trakterna av hur min pappas situation var, men kanske framför allt min mormor. Hon som såg sin dotter, sitt enda barn, hennes allt,  tyna bort, försvinna bort i hjälplöshet.... Idag när jag har perspektiv och egna erfarenheter att falla tillbaka på så inser jag vilken fruktansvärd situation momma befann sig i. 
Mormor behövde dock inte uppleva mammas död. Trots allt, trots att vi levt med det i så många år, så dog mormor just före mamma.
Min mormor var en mycket klok kvinna, ibland "såg" hon sådant som vi andra inte förmådde se. Men det var inget hon gjorde affär av utan så var det bara, hon var en klok och realistisk person.
Hon hade bestämt sig för att det var fel att "barn dör före sina föräldrar".  Sista månaden talade hon oupphörligt  om detta, min kloka och fullt friska mormor. Som om hon ville få mig att förstå hennes tankar och idéer. På ungdomar vis så tyckte jag hon tjatade och tjatade om och om igen om detta - jaja, jag har hört. Men - jag hade inte förstått vad det var hon försökte säga mig!
12 dagar före mammas bortgång drabbas mormor av en hjärnblödning, inte så kraftig - "det här fixar vi lätt", var doktorn ord - men momma ville annat. Dagen efter avlider hon lugnt och stilla. Hon ger mamma möjlighet att även hon få gå till vila. I rätt ordning..... Barn dör inte före sina föräldrar....

Så idag har jag tänkt på min mormor, på hennes fasor att se sin dotter försvinna in i ingenmansland, se dotterns tomma frågande blick, höra dottern gråta som ett litet barn, att vara mamma och stå hjälplöst bredvid sitt barn.

Idag har jag tänkt på min pappa, som stod där hjälplöst och såg sin älskade hustru försvinna iväg, 43 år var mamma när sjukdomen startade - 50 när hon dog. Pappa endast 55 år, änkling - levde sedan ensam i alla år, alla 34 åren efter hustruns död.

Den som hade det bäst, trots allt, tror jag var min mamma!??  HUR kan jag säga så? Jag tror det är lite samma tillstånd som i feberyra, när man befinner sig i detta förvirrade tillstånd som min mamma gjorde. Man lever i sig själv på något vis, man uppslukas av det stora altet. Och eftersom man inte kommer ut igen, och kan minnas, så är man nog den som har det bäst! 

Sen har jag tänkt en tanke på hur det är att mista sitt barn, på det vis som jag gjort. Plötsligt, som ett blixtnedslag. Att inte kunna värja sig, men å andra sidan inte behöva känna skuld. Att veta att man inte kunnat göra annorlunda. Det är det som är min tröst. Jag kan inte, kunde inte göra något för att förhindra det som skedde. Det låg utanför min makt. Ändå lika fruktansvärt, men ändå ingen lång lång plåga och pina, ingen skuldkänsla - inte den ständiga frågan "vad har jag mer kunnat göra"?

Det var mina tankar idag.