Ju mer ...
Jag önskar att jag vore 20 år igen.
När man är tjugo år har man svaren på världsproblemen, man kan allt inom alla områden. Man är i det närmaste odödlig - perfekt.
Ju äldre man blir desto mer inser man hur lite man vet, hur obetydlig man är i det stora sammanhanget.
Ju mer jag läser (dvs. går i skola), desto större inser jag att mina luckor är - men samtidigt så ser jag sammanhang som varit osynliga för mig tidigare. Varje dag har jag någon aha-upplevelse. Inte stora men sådär att man hummar lite för sig själv och konstater att jamenjustja - så är det ju, självklart!
Idag har vi börjat med vår muntliga redovisning i svenskan, den muntliga delen som ska räknas ihop med nationella provet. Tre litterära epoker har vi fått oss till livs hittills, verkligen till livs! Så bra, så duktiga. Min redovisning ska ske nästa onsdag, min epok ligger som nyfallen snö runt mina fötter - huller om buller, kaos.
Men - inte panik. Nejdå, av någon lustig anledning så blev jag bara så lugn när de tre första gjort sitt. ???? Trots deras otroligt fenomenala framträdanden så blev jag inte panikslagen? Jag ska bara samla ihop mina spridda kunskaper, lägga dem i kronologisk ordning, kanske hitta något pikant att säga om någon av mina författare - sen är det bara att köra. Jag är nämligen inte rädd! Att jämföra med den tvärsäkre tjugoåringen, så har jag distans till det jag gör. Jag ser att de andra är minst lika nervösa, jag vet att om man bara gjort sitt arbete så räknas det också väldigt långt. Nervös, staka sig, komma av sig, tappa tråden, bli röd på halsen, nästa få svimningsanfall - det händer alla. Det hände den förste idag, han var så säker - så cool - å vet ni att han blev svettig i pannan och på flinten! Han var också osäker.
Det gäller att vara påläst helt enkelt. Så nu ska jag läsa på min epok, mina epoker. Naturialismen och Realismen. Hitta något lite lagom pikant!
Å ni.
Jag är så glad att jag inte är tjugo år längre, jag är så glad att jag inser att det förmodligen inte finns några svar - i alla fall inga tvärsäkra, inget svart eller vitt. Att man duger som man är, bara man gjort sitt bästa så räcker det långt. Alla kan inte var först och bäst, men alla kan försöka, alla som försöker har nått väldigt långt i sin personliga utveckling.
Sen sätter ju jag snällhet högt - men det är en annan historia!
När man är tjugo år har man svaren på världsproblemen, man kan allt inom alla områden. Man är i det närmaste odödlig - perfekt.
Ju äldre man blir desto mer inser man hur lite man vet, hur obetydlig man är i det stora sammanhanget.
Ju mer jag läser (dvs. går i skola), desto större inser jag att mina luckor är - men samtidigt så ser jag sammanhang som varit osynliga för mig tidigare. Varje dag har jag någon aha-upplevelse. Inte stora men sådär att man hummar lite för sig själv och konstater att jamenjustja - så är det ju, självklart!
Idag har vi börjat med vår muntliga redovisning i svenskan, den muntliga delen som ska räknas ihop med nationella provet. Tre litterära epoker har vi fått oss till livs hittills, verkligen till livs! Så bra, så duktiga. Min redovisning ska ske nästa onsdag, min epok ligger som nyfallen snö runt mina fötter - huller om buller, kaos.
Men - inte panik. Nejdå, av någon lustig anledning så blev jag bara så lugn när de tre första gjort sitt. ???? Trots deras otroligt fenomenala framträdanden så blev jag inte panikslagen? Jag ska bara samla ihop mina spridda kunskaper, lägga dem i kronologisk ordning, kanske hitta något pikant att säga om någon av mina författare - sen är det bara att köra. Jag är nämligen inte rädd! Att jämföra med den tvärsäkre tjugoåringen, så har jag distans till det jag gör. Jag ser att de andra är minst lika nervösa, jag vet att om man bara gjort sitt arbete så räknas det också väldigt långt. Nervös, staka sig, komma av sig, tappa tråden, bli röd på halsen, nästa få svimningsanfall - det händer alla. Det hände den förste idag, han var så säker - så cool - å vet ni att han blev svettig i pannan och på flinten! Han var också osäker.
Det gäller att vara påläst helt enkelt. Så nu ska jag läsa på min epok, mina epoker. Naturialismen och Realismen. Hitta något lite lagom pikant!
Å ni.
Jag är så glad att jag inte är tjugo år längre, jag är så glad att jag inser att det förmodligen inte finns några svar - i alla fall inga tvärsäkra, inget svart eller vitt. Att man duger som man är, bara man gjort sitt bästa så räcker det långt. Alla kan inte var först och bäst, men alla kan försöka, alla som försöker har nått väldigt långt i sin personliga utveckling.
Sen sätter ju jag snällhet högt - men det är en annan historia!
Kommentarer
Postat av: Gunnel
Vilka kloka ord. Dom skulle nästan kunna få mig att stå framme vid katedern och hålla ett föredrag (hua...)
Postat av: Åsa
Det är alltid nervöst att stå och prata inför folk tycker jag, men jag har alltid fixat det på nå´t vis ändå.
Det är oftast bara den första minuten som är jobbig, när man blivit "varm i kläderna" och VET vad man pratar om...ja, då är det bara att köra på..../ Ha dé!
Postat av: En liten tant
Tack för en fin betraktelse. Kändes skönt att få avsluta dagen med att läsa ett så klokt och viktigt inlägg.
Postat av: Annika
Varje ålder har sina faser och sina tjusningar - det är väl kanske det som kallas livets gång?!
Å påläst är alltid bra!
Trackback