Tar det aldrig slut ?
Nu har jag börjat få ordning på mitt liv, någorlunda i alla fall.
Klarar skolan någorlunda, kommer igenom proven med äran i behåll. Tycker egentligen att det går bra. Jag kan.
I går hade jag min svenska redovisning. Det gick väl sådär kan man säga. Jag har ju talets gåva, om man säger, och kan naturligtvis på pratkvarnars vis förivra mig och tappa tråden. Men - jag tror jag väckte ett intresse för min författare. Fast - om jag uppnådde redovisningsmålet vet jag inte.
Mitt under min redovisning - RINGER MIN MOBIL - som jag glömt att stänga av. Pinsamheten sprider sig....
Jag pratar i alla fall färdigt och efteråt sätter jag telefonen på vibrato, lugnt - tror jag.
Efter ytterligare en kvart - ringer den igen - och det riktigt hörs hur den ligger i jackan och vibrerar !!! Någonstans ifrån känner jag att jag måste svara - tänk om - tänk om det är viktigt. Det ÄR förmodligen viktigt eftersom någon ringer igen. Jag krånglar mig ut, mitt i nästa persons redovisning, mellan fåtöljer och kläder och väskor... med min vibrerande telefon i högsta hugg... Fruktansvärt pinsamt
Jodå, det var viktigt - pappan dålig - mycket dålig....
Pappan in på sjukhus igen, utgången oviss.....
Pappan är på sitt 89 år .....
Å fy, dessa jobbiga samtal som får en helt upp och ner.
Det är det jag fruktar mest....att telefonen en dag ska ringa och någon säger det jag absolut inte vill höra.
...å man kan inte "skydda sig" om ni förstår vad jag menar.... Samtalen hugger där man är som mest ömhudad och känslig.... Pang bara....