(mamma) - Lena

Jag påstår hela tiden att jag älskar min katt. Nu tänkte jag berätta lite bakgrunden till detta, jag tycker nämligen att hon verkligen har gjort en kattresa utan dess like.

När sonen var fyra år var vi tvungen att göra oss av med vår då tolvårige kattgubbe, stor sorg för alla i familjen men sonen blev betydligt mycket bättre i sin allergi.  Livsbetingelserna ändrades i familjen, mamman och pappan flyttade isär. Barn bodde hos mamma sedan hos pappa.

1996 var jag sambo med en man som det året skulle fylla femtio år, i sin ungdom arbetade han i två år i Australien.  På sin bemärkelsedag  skulle han vara så långt från Sverige som möjligt och det är Nya Zeeland.  Därför planerade vi för resa dit, men, innan vi åkte hade drömmen att återigen skaffa en katt blivit för stark. Sonen kom bara till helgerna, det skulle kanske vara värt ett försök. I februari var vi och hälsade på bekanta vars kattfröken var gravid, mamman såg precis ut som min förlorade kattgubbe, då för så länge sedan. Vi tingade på en kisse, en Måns.  Sen reste vi på vår  resa och var borta i fem veckor.

Efter hemkomsten åkte vi för att titta på kattungarna, "vår katt" visades sig vara en fröken, en Månsa med andra ord. Drömmen blev sann, i maj hämtades lilla Månsan hem. Hon var väldigt skygg och rädd, hade bott med sin mamma och syskon utomhus första tiden. Exakt datum för hennes födelse kunde inte anges, nån gång under sportlovet! (v. 10 alltså) Hon var rumsren och tam, men väldigt speciell.  Det var även dags för generationsskifte på hundfronten, så vi bestämde oss för att även skaffa hundvalp, så de fick växa upp tillsammans. Finnspetsvalpen Sessan kom till oss veckan efter.  

Nu var det liv och rörelse på "farmen" vill jag lova. På bondgården där Månsan växte upp fanns kor, hästar, höns och två hundar.

Någon månad efter att Månsan kommit till oss blev jag återigen dålig i min rygg och blev i det närmaste sängliggande, igen. Detta tog hon på verkligt allvar, vaktade mig noga. Hon hade full koll på mig, vaktade mig varje morgon så jag inte låg kvar i sängen. Hade jag bara stigit upp och bäddat så fick jag ligga hur mycket som helst ovanpå. Efter att Månsan kom i huset har jag aldrig behövt väckarklocka mera.

Månsan blev min katt, min följeslagare, mitt sällskap i smärtans dimmor. Nästan så hon förstod när jag behövde henne.

Ändå så levde hon sitt kattliv, jagade råttor, kollade på kossor, smög på hönor, busade med hunden. Hon hade full koll på allt och alla. Dock, väldigt skygg och rädd, för främmande, för barn men i synnerhet för karlar. Kom en man in på gården, svipps borta, länge.

Så kom uppbrottets stund. Månsan var då tre år. Jag  flyttar från sambon och hans gård, flyttar tillbaka till gamla hemmet.  Eftersom det inte är mer än tolv mil så sker flytten till största delen med min lilla bil, sex flyttkartonger per gång fick jag plats med.

Som straff för att jag flyttade, kanske, fick jag inte ta med mig Kissen! 
 "Hon ska vara kvar här och leva sitt normala lantliv, åtminstone över sommaren"  var sambons ord. Hans sätt att straffa mig, han visste precis var det tog.

Varje gång jag kom och hämtade nya saker i mina lådor, skuttade kissen omkring  och var så glad. Varje gång jag åkte slokade hela katten med morrhår och svans, varför gör du såhär mot mig var det talande kroppsspråksbudskapet. Jag led, Månsan led.  Men bestämt var bestämt!

En dag på senhösten ringer det på min telefon. "Nu kommer jag med katten! "
Inget om ifall det gick bra, bara ett konstaterande att nu kommer hon. Han hade tröttnat.

Dagen därpå kom en stackars liten skräckslagen, mager tufsig kisse. Hon tittade bara förebrående på mig, inga glädjeskutt, bara resignation. Men hon kände igen mig, och jag mutade henne med allsköns godsaker!

Stort hus, många lukter, många ljud. Farligt farligt, nästan allt är farligt för en katt från bondlandet.
Kattlåda är införskaffad. Men, vaddå. Fina katter skiter väl ändå inte inne, du har ju lärt mig det sedan som liten, säger blicken jag får. Vi löser det Månsan och jag, vi går ut i band tre gånger om dagen.
Jag har nu påbörjat min arbetsträning så jag är inte hemma hela tiden, men vi kommer in i passande rutiner. Att för kisse  gå ut själv är inte att tänka på,  för alla farliga ljud. Bilar, hela tiden, på stora vägen. Brum brum brum. Där kissen är uppväxt kom det inte många bilar. Postbilen, mjölkbilen å så grannen som puttrade förbi morgon och kväll. Å så alla barn som skriker och tjoar. Kissen vet inte att det är nästan en halv kilometer till närmsta, det låter så nära och farligt. Så att följa matte ut är tryggast.

Det dröjer bara till nästa dag så är jag förlåten, hos mig finns nog ändå tryggheten. Helkroppsmassagen som hon brukade få, tåmassagen likaså, småpratet.  Att få ligga i "mammas" säng. Ordningen är återställd.
Fortfarande måste jag ju vaktas på morgnarna, är hon okey, kliver hon upp som hon ska?

Våren kommer, kattandarna väcks till liv. Om man ändå skulle försöka sig på att smyga sig ut själv, om matte är så bussig och håller dörren på vid gavel så reträttvägen är klar. Det blir till slut små små turer  när jag är hemma och vaktar dörren. Efter ett halvår törs hon gå ut själv och göra sina toalettbestyr.

Våra band förstärks. Nu är det VI.  
Det passerar en del män genom vårt liv, jag är ju ensamstående! Män som noga undersöks och mer eller mindre fryses ut. Genom att stirra på dem! Vi släpper inte in nån i vårt liv.
 

Nya givar, flytt från stora huset på backen, till liten lägenhet på byn. Nya lådor som plockas fram. Paniken lyser i kattögonen. Jag tjyvpackar i påsar, men försök lura en katt. Vi kommer iväg, kattskålen, sängen, det viktigaste får vi iväg så vi kan bo in oss. Men, så kommer det stora männet. Var kissar en fin katt som är uppfostrad att gå ut? Låda? Två och halvt dygn kan en katt hålla sig. Sen var hon tvungen att ge med sig och "kissa inne". Det var med skammens rodnad hon satte sig, men sken upp när berömmet kom. Hon hade inte förargat utan gjort precis det som förväntades. Nu har Månsan (5) blivit innekatt, lägenhetskatt, med låda på badrummet!

Så kommer då den man som skall bli "Älskade Sambon" in i vårt liv. Han granskas lika noggrant som de föregående, men, nu händer något. Han passar, han får det bli. Nu inträder fenomenet som alla mammor känner igen, barnen kan leka och stoja med andra. Men blir man trött,  hungrig eller slår sig är det mamma som gäller. Hon älskar  "älskade sambon", verkligen älskar,  men håller fortfarande samma koll på mig. Är jag frisk? Stiger jag upp? Trotsa att hon älskar så, så ska jag finnas och göra precis som vanligt annars blir det kaos. Och det finns inget svartsjukeförhållande från min sida. Hon är min liksom jag är hennes. Så är det bara.

Så ska vi då bli sambos med "älskade sambon" och hans katt. Nya lådor, ny fasa i kattögonen. Hon har varit med i stan hos sambon och hans Einar-katt. De ordnade upp sitt revir lugnt och stilla, såsom två äldre prövade katter kan göra. Nu är de stadskatter.

Så trodde man att vi skulle leva lugnt och stilla stadsliv, sambon och jag och vår två katter.

Men så blir Einar-katten sjuk, han blir trött och magrar. En morgon i april blir han så akut sjuk att det blir katthimlen bara efter nån timme. Alla är bedrövade, men mest nedslagen är Månsan. Hon sitter vid dörren och ska iväg. Hon gråter.

Vad göra.
Jag får kontakt med en "prata med katter" kvinna.  

Vi åker dit, kvinnan vet ingenting om oss. Efter en timmes tid kommer kvinnan och Månsan tillbaka till mig. Kvinnan berättar vad Månsan "sagt".

"Hon sörjer djupt sin kattkompis, han var ju hennes ledstjärna nu. Nu äntligen hade hon hittat en kattvän hon kunde förlita sig på å så försvann han. Jodå, hon visste att han var borta, men hon hade inte hunnit fatta vart han skulle gå så hon hann inte ta avsked. Så tvätta inte filten (som jag just tänkt på morgonen), den luktar fortfarande Einar, jag behöver den ett tag till. Å så alla lådor,  jag är rädd för lådor. För när lådor kommer fram så vet jag inte om jag kommer med eller om jag blir lämnad kvar. Å nu när Einar är borta, så lämna mig inte ensam. mm mm. " En del saker var väldigt speciella, som ingen i sin vildaste fantasi kunde hitta på. Märkligt, eller så inte alls märkligt utan helt naturligt.

Sommaren blir en campingsommar för stadskatten. Vi lämnar henne aldrig ensam hemma numera, nu när hon inte har sin kattkompis. Hon älskar campinglivet, älskar jakten, älskar råttorna. Blir dock något sur när det bär av hemåt. Men, får hon bara vara där vi är så ?.

Så blir det vinter och ny flytt, långt. Det tas fram lådor, packas. Men nu har jag äntligen lärt mig, man ska tala om vad man gör. Tala om att vi ska flytta, VI ska flytta allihop. VI ska ta våra saker och åka långt alla och VI ska komma till samma ställe alla - där VI ska bo tillsammans.
Ingen panik i kattögonen. Hon svansar mellan lådorna, kollar lite, kryper ner lite här och där.

Så kommer den stora flyttdagen, sambon kör en bil jag kör min. Kissen åker med sambon. Kissen tyckte inte om att åka, hon skrek å då snackar vi skrika, i tio av de 60 milen. Sen tystnade hon tvärt, då var sambon tvungen att stanna och titta om hon dött! Men nejdå, hon hade gett upp. Med jämna mellanrum stannade vi och satt tillsammans i sambons bil för att bevisa att alla var med. Så kom vi då fram till vår nya bostad och allt var frid och fröjd.

Sommaren kommer, vi campar och reser, till Norge, till Jämtland. Eller bara en sväng utanför stan. Vi fiskar och plockar svamp. Månsan älskar det, även bilåkandet kan hon acceptera bara för att få bo i husvagn.  

Så kommer vi då på att vi ska köpa villa. Flytt, lådor plockas fram. Lugnt, spännande, mysigt. Tänk vad det gör mycket när man begriper, att man skickar rätt signaler.

Så nu framlever gamla Månsan (11) sina dagar som stadskatt med tillgång till stor altan och gräsmatta.  Från att vara född i Jämtlands norra fjälltrakter, varit bonnkatt, en period nästan vind för våg, innekatt och finfröken, campingkatt och nu stadskatt med rätt att vila på altanen. Å så får hon ha sin Älskade husse!

Jag är så glad att hon vill bo hos mig. Att jag får vara hennes sol. Att jag får ha henne som min Älskling. Att hon nu litar på att det jag gör gör jag för hennes bästa. För det vet hon.  Man ska inte lägga in mänskliga beteenden i djur, jag vet det, men nog förstår de mer än vår mänskliga hjärna kan begripa.

DET KALLAR JAG KATTRESA!