Sitter uppe och väntar ....
Ute har den ljusa sommarnatten övergått till becksvart mörker. Det är lite läskigt att ha dem ute på vägen just nu.
Pratade med dottern nyss, frågade hur det går.
Det hänger outtalade frågor och förmaningar om försiktighet i luften mellan oss men ingen säger det rakt ut.
Vi kommenterar inte men vi känner båda rädlan att något kan hända ........
Men nu kommer de snart - klart det går bra!
Idag är det exakt ett år sedan de ringde och sa att sonen varit med i en trafikolycka. Den känsla du beskriver i inlägget tampas jag också med och försöker att få ner den till en hanterbar nivå. Helst vill man ju låsa in dem i ett madrasserat rum där inget ont ska kunna hända. Men man kan ju inte förmena dem
att leva livet.
Jag hoppas det gick bra!
Usch...i helgen var vår äldsta med sin pojkvän till Mantorp. Han skulle köra något race där med sin bil. Dom åkte på fredag och skulle åka hem på lördagen. JAg pratade med henne på eftermiddagen och då var dom fortfarande kvar.
På natten kl.3 vaknade jag av att jag skrek. Jag hade drömt en otäck dröm. Fy vad olustigt det var innann jag fick tag i henne på söndagen. Då säger hon att dom var hemma redan klockan åtta på kvällen. Rackarns unge som inte ringer hem och talar om att allt har gått bra. Men så är dom ju de unga.
Glad blev jag i alla fall och höra rösten på henne!
Ja, hoppas att allt gick bra.
Du måste bara komma över till min blogg och beskåda något gulligt!
Jaha, det är "redan" ett år! Jag brukar tänka på er, hur "bra" det gick, fast det är ju inte så man ser det när man har skadorna, skadorna länge - kanske men för livet.
Just det där att få telefonsamtalet, eller poliserna på trappan. Det kan man inte föreställa sig hur det är - måste genomlevas för att man ska förstå vidden. Vi är i samma båt, tyvärr.....
Å halledudane mej, en sånn goding!
Det kan vara svårt att få dem att höra av sig, i alla fall innan det hänt något hemskt i familjen. Sen hör de av sig - jag lovar!
Men - det är väl tur att de är aningslösa, egentligen. Man kan ju inte bara måla "han den fule med bockfot och svans" på väggen heller hela tiden.
Vad skönt att det inte var sanna förnimmelser du hade...