(mamma) - Lena

Jag vet att jag uttalat mig illa, beklagat mig. En gång sände jag nästan "onda ögat" på honom. Den gången drabbade det hans kompis. Efter det bestämde jag mig för att tycka om honom, visa tålamod och medkänsla med honom. Inse att han bara var sånn.

Jag talar alltså om grannens katt, katter. De var två stycken. Lite Bill och Bull. Gick i par. En snäll och försynt, en var en riktig slagskämpe som hade något fel på radarn, som inte begrep när han skulle sluta bita min Månsa. Som inte kunde läsa "katt-beteende-språket", som inte fattade att lägger sig den anfallne på rygg och blottar mage och strupe då är striden vunnen. Den kunskapen hade han inte.

Jag skriver i dåtid. De var. De är inte mera. Den förste "kom bort" i somras. Den andre, slagskämpen, blev sjuk och måste åka till katthimlen förra lördagen.

Jag har saknat hans promenader över vår tomt den sista veckan, men jag trodde det berodde på den stränga kylan, att han låg inne och gosade sig. Jag har noterat att det inte varit några kattspår på vår altan, han har nämligen ansett vår altan befinna sig inom hans revir. Rörelsedetektorlampan har varit mörk. Något har varit fel. Nu har jag fått veta efter besök hos grannen.

Trots att jag många gånger önskat honom dit pepparn växer, så saknar jag honom - redan. Om sen Månsan kommer att sakna honom är tveksamt. Nu kan hon ligga lugnt på sin altan, kanske till och med ta en tur ut på gräset utan att bli anfallen i ryggen, få flyktvägen spärrad, få däng helt enkelt!

Sorgligt och märkligt tomt. Tomt även hos oss, fast jag mest ondgjort mig. Förlåt mig Mårten!



här sitter de -båda grannpojkarna - på vår altan och spanar in på oss! Det var då, förra vintern.

---