Inte döma hunden efter ...
Igår blev jag upphunnen av en person när jag gick genvägen över en ödetomt på min väg till skolan. En smal ringlande upptrampad stig i snön. Jag vände mig om och frågade henne om hon hade bråttom, för isåfall fick hon "köra om mig" för jag gick ganska sakta på mina hala skor, mer eller mindre vinglandes i spåret. Men nejdå - det var ingen fara, svarade hon.
Så nådde vi så fram till stigens ände - och där var en snövall, som jag lyckades ta mig över utan några större missöden. Då går flickan, för i mina tantögon så var hon bara en ung flicka, då tar hon täten mot "stora vägen" hoppar elegant nerför den höga kanten - och sen står hon bara där..... tittar på mig när jag kommer - ser min tvekan - "vill du ha en hjälpande hand?" frågar hon. Oh ja, tack... svarar jag ju, jag har förmodligen fått backa nerför om jag inte fått hennes hjälp. Jag får alltså en hand - jag får ett glatt leende. Jodå, jag gav det samma tillbaka - ingen hand kanske men tusen tusen tack fick hon och mitt tacksammaste leende - det fick hon av mig!
Sen när hon skyndar före mig mot busshållplatsen tittar jag lite extra på henne. Hon hade stora svarta kängor, fotsid svart kappa, korpsvart midjelångt färgat hår, stor tygaxelväska, piercing i ögonbryn och näsa, med andra ord en sådan ungdom som jag näppeligen skulle tagit kontakt med. Men - man ska alltså inte döma hunden efter håren! Fast - det visste jag ju egentligen redan. Men man dras så gärna med i den allmänna förskräckelsen över hur "ungdomarna ser ut nuförtiden"....
När jag i alla fall är igång med fördomar så kan jag ta en till .... sann historia från sambons bekantskapskrets.
En man, A, är ute på tjänsteresa. A är känd för att inte vara den som spottar i glaset. A är en dansant man, så när han lika är i Sundsvall så passar han på att gå på krogen och ta en svängom. Både i baren och på dansgolvet. Senare på kvällen så ska den rundfotade A gå de få kvarteren mellan krogen och hotellet i sina dansskor - han har glömt att det är vinter, att dansskor inte är så väldans bra utomhus då.Ute på Sundsvalls gata går det som för bambi - han stupar och där ligger han - hjälplös. Då ser han ett antal svarta grova kängor närma sig. Stannar i en ring runt A. Han hinner med hjärtat i halsgropen tänka - "nu är det ute med Andersson" - innan han hör orden - Ska vi hjälpa farbror hem?
Man ska alltså inte döma hunden efter håren
Visst är det lätt att ha fördomar. Som tur är så stämmer dom inte så ofta..och bra att vi får tillfällen att reflektera så vi inte går och spyr galla över alla fina ungomar..som de flesta är.
Vilka så mysiga berättelser, jag blir riktigt varm i hjärtat.
Och ja, man ska "inte döma hunden efter håren"
Underbart det du berättade.
Stor Kram
Så lätt att vara fördomsfull. Men härligt när det visar sig att man har fel.