Att lämna...
Idag har hon nått vägs ände, idag ska hon för första gången "lämna bort" sin man! Visserligen, kanske, förhoppningsvis, efter nya mediciner kan kan komma hem igen. I alla fall periodvis. Men idag är första steget bort.....
Idag tänker jag bara på Dig Elisabeth, min okända vardagshjältinna!
Ja, visst har hon det svårt Elisabeth, det är verkligen en "anhörigsjukdom" alzheimers.
Läser också hennes blogg och som du, så ler jag ibland och gråter ibland.
Hon har gjort och gör ett fantastiskt jobb, man kan riktigt känna hennes kärlek till S-E.
Ha dé!
Den kvinnan är otrolig.
Aldrig har jag fått några rader som har gjort mig så... ödmjukt glad och förlägen!
Jag vet inte ens vad jag ska skriva nu... när jag läste ditt inlägg, som jag för övrigt varit in och läst några gånger idag, bara för att jag faktist försökte förstå att någon enda människa kunde skriva något sådant vackert till mig, blev jag först alldeles stum... och så den där känslan... "äsch, så här skulle vi väl göra allihopa om vi ställdes inför en sådant här elände - det är väl inget märkvärdigt"! Så känner jag fortfarande... jag tycker inte att jag är någe speciellt hjältemodig - men samtidigt så går ditt ord "vardagshjältinna" så rakt in i hjärtat, och där kommer det att värma länge, länge...
Sen tänker jag också... lite hjältemodig är vi väl också allihopa,,, ibland ofta, ibland lite nu och då, ibland alltid, ibland i stort och ibland i smått... vi är väl alla på något sätt hjältar i livet!
Och de verkligt stora stora hjältarna i allt det här... det är väl du, och alla andra livlinor som med sina ord av omtanke och värme, stödjer och bär en annan människa genom hennes svåraste tid!
Är inte det hjältemod i vardagen... då vet inte jag!
Så med all ödmjukhet jag har, skickar jag en varm kram och ett stort tack från hjärtat!
Tack, min vän!
(Ps. Jag läste lite om din pappa... du beskrev honom, och hans tid i livet, så så vackert... jag satt här och tårarna bara rann!
När du berättade om hur de spelat "Fiolen min".. och er egen speciella melodi, då var jag tvungen att sluta! För du förmedlade så mycket kärlek i de raderna, att det gjorde ont att läsa...! Du skriver så bra!)
Jo Lenavän jag har också varit och läsa hos denna fantastiska människa och precis som du känner jag det så svårt att veta vad jag skriva orden blir så banala och torftiga..
Men så har jag kännt även här hos dig min vän. Jag har läst allt vad du skrivit om din son från födsel och framåt och det finns inga ord som rätt kan visa mitt enorma deltagande.
Kram på dig du goa rara underbara:)
.... å vem är jag att tycka att jag har det besvärligt??????
Man ska aldrig jämföra eländen på något enda sätt... men en sak vet jag: jag ska gå igenom tusen miljoner Sven-Erikar med alzheimer och frontallobsskador, och jag ska le och skratta varje dag... bara jag får ha mina barn!!
Ingenting i världen kan jämföras med en sådan förlust!! Ingenting!
Läste bara litegrann nu,, jag vågar inte läsa så mycket mer då jag behöver all styrka för imorgon! Men jag ska läsa... jag vill gärna läsa! Kan bara ge dig all all all min beundran för din styrka... är det NÅGON som är en hjältinna - så är det DU!! Så är det!!
Förlåt att jag inte såg... och tack än en gång, för ord som bär långt nu...!
Varm och stor kram till dig..