(mamma) - Lena

Grannens pojkar, två pojkar, har varit under min vård i en hel vecka nu. Den ene - han är smått deprimerad, han vill inte gå ut, han vill inte någonting. Han längtar efter mamma. Den andre gossen, han fixar det nog bättre tror jag. Men han längtar också.
I dag när jag kom till dem så såg jag att de verkligen hade tröstätit, all mat, allt vatten - allt slut. Mårtens morrhår hängde som en slokande mustasch... han är ledsen  - mamma måste komma nu - utstrålade han hela han... Sune däremot, han tar det hela med jämnmod, jaja de kommer väl, jag får väl hålla tillgodo med dig då så länge - verkar han tycka.
Jag pratar om grannens katter, förståss - katterna som skrämmer min Månsa, jagar henne och håller på. Jag brukar kasta skor och andra tillhyggen på dem, i alla fall på den ene när han varit extremt dum med min älskling. Ändå så är de inte rädda för mig? Märkligt egentligen. När jag kommer hem till dem, då är det OK, då kommer de och är hur goa som helst... Revir heter det! Jag är inbjuden i deras revir med andra ord. Det är ganska fint att bli inbjuden i en katts revir - jag är faktiskt ganska stolt över det.
Men i natt kommer i alla fall husse och matte hem igen. Jag skulle vilja vara där och se dem skina upp och se den glädjeyttring som kommer när de hör bilen komma, när de känner igen rösterna, hör stegen på bron...... Då är allt grannkärringen bortglömd i ett nafs!

---