Ont i mitt huvud
Klockan 10.45 skulle jag vara där - jag hade ont i magen - jag mådde illa, jag hade huvudvärk. Om jag släppt efter det minsta så har jag kunnat vara för sjuk för att gå dit ..... men - så gör ju aldrig jag , känner mig ungefär som korna som leds iväg till slakt - men jag följer snällt med ...
Jag protesterar inte - snälla lilla Lena, hon med rosett i håret - hon gör som dom säger ......
Det gick, det gick ganska bra, mina farhågor om att mitt kontrollsystem skulle haverera kom på skam.
Meningen var ju att jag skulle prata om sonens bortgång - men det är klart - hans död är ju egentligen kanske droppen som gör att det inte går längre. Så det jag pratade om minst var Mathias. ????
Jag är totalt okunnig om vad som händer när man talar med proffs - men - något märkligt hände.
Något som jag rakt inte hade förväntat mig, jag är ju där pga sonen. Jag hade förmodligen sänkt garden vad gäller mitt svarta hål.
Helt plötsligt så VET jag vad som hände mig som 1åring på barnhemmet. Det som kroppen inte velat släppa fram, det bara kommer - jag finner mig helt plötsligt pratandes om det - sakligt och med en vuxens perspektiv - som om det vore ett obekant barn som drabbats, jag står bredvid/fast inte - å jag "ser" hela händelsen ..... kan utesluta personer som "tänkta förrövare" - det känns mycket märkligt, nästan läskigt. Jag vet att det inte är någon bekant farbror ??? Jag är där - igen - fast utan fasan av att inte förstå vad som händer.(för den vuxna kvinnan vet ju vad som händer) Känner bara en stor lättnad - eller rättare, jag kände en lättnad när jag gick hem. NU har jag huvudvärk, sprängande värk. Nu kan inte tanken släppa, nu vill jag veta vem det var - och varför - och var det flera små barnhemsbarn som kom i kontakt med denne mannen. Var det ute i barnhemmets lekpark - eller var det inne, där vi skulle känna tryggheten och hemkänslan.
Samtidigt blir jag så arg - 52 av mina 53 år har detta legat som en tyngd och ett svart mörker över livet och livsglädjen, och personen i fråga förstod kanske aldrig ens vilken skada han gjorde det lilla barnet - barn på den tiden "förstod inte så mycket" - hade man för sig då i början på 50-talet. Undrar om han åkte fast för andra övergrepp?
SÅ vart det idag, lugnet håller nu på och lägrar sig - jag har visserligen många dagars och nätters funderande innan denna lilla pusselbiten är på plats.
SEN kan jag kanske komma till sorgearbetet efter sonen - verkar vara ganska mycket att plöja igenom innan jag når fram dit ......
Men det är helt otroligt att det finns människor som kan plocka fram det som hände hos dig som ett-åring. Inga trevliga minnen men ändock något som måste fram till ytan så det går att bearbeta. Blir nog en tuff tid för dig igen men samtidigt en lättnad...det är vad jag tror.
kram
Ibland är det bra att proffsen finns. Var det ditt första samtal? Det här kommer säkert att hjälpa dig vidare. Och jag önskar dig allt gott.
Kanske har Du nu inlett ett längre arbete med att bearbeta hemska upplevelser så att de går att leva med, en process. För det gäller nog att ta lite i taget för Dig som har mycket med i bagaget, så att det går att hantera. Lycka till!
Svarar Gunnel, Svartvitan och Inga M: Jo det är första gången jag vågat närma mig "proffs-pratarna" sen jag som 16-åring blev skickad på barnpsyk för att jag hade ont i ryggen! Blev lite bränd där... Sen har jag konsekvent aktat mig för sådant.
Och att det kom fram nu är ju säkert en lång process som redan varit på gång - jag har på något vis redan vetat, men aldrig sagt det högt. Det var så skönt, och att bli trodd, inte ifrågasatt, att jag fantiserat ihop det.
Jag har varit väldigt fokuserad på barnhemstiden sedan programmet om övergreppen på barnhemmen på 50-talet. Men det har ju varit pojkar, och jag har tänkt att det gäller säkert inte mig. Men det har naturligtvis kommit upp sakta genom dimmorna... Det är lite läskigt - för jag "ser" alltihopa framför mig ....
Å så är man lite rädd för vad som skall hända, men nu kan jag ju låta allt ha sin gång eftersom jag har nån som tar "hand om mig" ... känns tryggt.
Å huvet värker inte idag!
/L
Tror att det är mkt viktigt att få bearbeta all svåra minnen som ligger och bubblar under ytan. Vill önska dig ett varmt lycka till!
Jag har läst igenom en del här och förstår att du har gått igenom många svåra saker.
Svarar Eva: Det är ju det, å jag inser ju nu att jag VETAT hela tiden, men inte vågat ta i det. Inte vågat för att inte bli trodd tror jag, ifrågasatt. Jag ska ju inte anmäla nån så det spelar ju ingen roll liksom, och jag kan märkligt nog sortera bort mina "nära" bekanta. Detta händer "i stan" innan jag kommer till nya hemmet. Så ingen skugga faller på dem och det känns skönt. Så nu är det väl bara att gräva vidare :-/
Svarar Anki: Ja, men - JAG tycker ju inte det! Jag har ju haft det bra, haft otrolig tur som kommit till "nya hemmet" till skillnad mot mina helsyskon som bott i fosterhem, flera fosterhem dessutom....
Men å andra sidan så har jag bara provat detta livet! Å de har varit såhär..... :-) ganska bra bitvis!
/L
Lycka till kram från Frösön!