Bloggfunderingar

Skall försöka blogga lite nu på morgonen…
 
Men igår kväll var det enklare än tidigare kvällar att komma in och skicka kommentarer i alla fall – så det kanske löser sig för oss ”hemma-bloggare”  

OOJJJJ va ja ska reta många nu när jag säger så ! 

JAG är i alla fall inget proffs -  varken på skrivande eller bloggande utan håller på för att det är kul och för att det ger mig  ( mig själv framför allt) ett givande och stimulerande utbyte av tankar.

Konstigt egentligen att man kan utbyta tankar när man slänger ut orden i rymden ?
Men ”nån” läser mina kråkfötter och ger mig tankar tillbaks. Visst är det UNDERBART! Jag får ge utlopp för mina tankar och ideer, istället för att ”stackars sambon” skall behöva höra på hela tiden.

Jag har ett behov av att samtala, vara social, som jag inte får utlopp  för riktigt i vardagen. Jag har en lång sjukdomstid bakom mig (hurra för att jag är ”frisk”) var helt borta och sjuk i 5 år. Det värsta under den tiden var nog att läkaren inte hade något hopp om att jag skulle bli arbetsför igen. Han bara skakade på huvudet ….. så då ställde jag in siktet på hel sjukpension!

Under den tiden blev jag dessutom arbetslös! 

När man träffar nya människor så får man nästan alltid frågan – Vad jobbar du med? Utan arbete räknas man liksom inte. OK att vara sjukskriven, men VART jobbar du?? Arbetslös !  Hmmm …. Då är man ute……
 
Efter många turer, hårt slit, många tårar, mycket ont, ilska, och tur – för nog måste man säga att det inte bara är den  jämtländska tjur-kärring-mentaliteten som gjort att jag kommit tillbaks. Jag fick åxå tillgång till en behandligsmetod för min rygg som ”räddade” mig från steloperation i ryggen,  - tillgång – men jag fick dyrt betala själv ur egen börs.
+ att man under resans gång lärt sig vad man kan och inte kan – att man kanske kan (och får) säga det berömda ordet NEJ ibland.
 
Men nu är jag här, nu har jag jobb på 50%. Nu har jag en identitet. Fast det ”bara” är ett jobb på Samhall så tycker jag själv att det är bra gjort. Som jag brukar uttrycka mig när jag söker jobb ”ute” …….. ”jag är 53 år, normalbegåvad för min ålder, har ryggproblem” … för mitt mål nu är att få ett ”riktigt” jobb ….    
Man är då aldrig nöjd heller   
 
NU kom jag långt ifrån det jag började  med – att jag inte får den stimulans på jobbet som jag skulle önska!  Eftersom jag jobbar förmiddagar och då har varit hemma halva dagen när sambon kommer hem – när han kommer slääpandes hem efter en tungsam slitsam arbetsdag  (vid datorn  ! )  trött i huvet å jag är nysoven och pigg och full av berättelser om diverse ting (som näppeligen kan intressera honom) DÅ är ni mina kära Blogg-kompisar toppen – ni stackars oskyldiga varelser får ta emot alla mina konstiga funderingar och infall…….
 
Det var det jag ville förmedla såhär på fredagsförmiddagen! Tjyvbloggandes från jobbet!
 
/Mamman



ps. sambon framlever sin fredag i dräneringsdiket ! Nu murar han - å de tycker han är jättekul (fast han stånkar och stönar och vill inte tillså att det är så !)  han utbildade sig faktiskt till murare för 35 år sedan, nån gång kommer kunskaperna till pass !!!

Kommentarer
Postat av: SolSkuggan

När jag startade mitt bloggande trodde jag inte att jag skulle trivas så bra med det som jag gör.
Det är verkligen ett utmärkt sätt att få utlopp för sina tankar och samtidigt få nya bloggvänner.
Jag tycker att du är jätteduktig på att uttrycka dig, absolut inte några kråkfötter här inte...
Och så fantastiskt modig, stark och duktig du har varit som kommit så här långt trots allt det oerhörda du varit med om :)

Postat av: svartvitan

Det är ju alla dessa tankar, infall, funderingar som är det intressanta. Vad rör sig i en annan människas inre. Det hinner man aldrig få veta vid alla korta möten med människor som man har under en dag. Vid datorn kan vi ju sitta och skriva precis vad som helst. Den som vill läsa får och den som inte vill slipper. Men jag har iallafall sagt det jag ville få sagt. Fortsätt du med dina "konstigheter" :D Jag ska fortsätta läsa dem.:D

2006-06-09 @ 15:30:13
URL: http://svartvitan.blogg.se
Postat av: Gunnel

Med den viljan du verkar ha så har du nog snart ett "riktigt" jobb. Jag var hemma ett år för jag har haft problem med en axel. Den blev opererad och nu är jag tillbaka till min arbetsplats och har gått upp på heltid. Jag tyckte bättre om att jobba halvtid. För då fick jag bättre livskvalitet. Synd bara att pengarna ska styra hur mycket man måste jobba. Hade inte tvekat annars att gå ner i tid.
Håller med dig att det är kul att blogga. Det tog lite tid att övertala mig att börja. Sen föll det i glömska tills en bekant kom hem till mig och vi fixade min första blogg tillsammans. Sen blev jag fast. Jag tycker det är jättekul

2006-06-09 @ 21:41:04
URL: http://gunnel.blogg.se
Postat av: MammaLena

Solskuggan, svartvitan och gunnel: Ja ja ja, jag håller precis med er alla tre - det är underbart kul att blogga - lagom anonymt är det å - å hur man kan komma folk nära utan att känna varandra.

Jag är en sånn där lustig människa som älskar att titta på folk - fundera på vart dom är på väg - och varför ?? Ja jag vet, nästan litte sjukt - MEN intressant! Om man sitter på en parkbänk på stan å tittar på människorna som ilar förbi ! Alla har ett mål! Har ni tänkt på de´ ? Alla är på väg någonstans ! För att inte tala om så spännande det blir om två möts eller skils där på gatan - å se hur de beter sig då....
Ja jag veet - lite sjukt är de allt - men spännande! Visst ??

2006-06-10 @ 20:44:35
Postat av: SolSkuggan

Det där sista måste jag bara svara på...
Jag och min dotter vi är precis som du, vi kan sitta och studera människor, särskilt intressant är det på en järnvägsstation, eller överhuvudtaget platser där det rör sig många samtidigt.
Ibland har vi fått ihop ett helt liv när vi exempelvis sett en kvinna gå förbi med en resväska i ena handen och ett litet barn i famnen...

2006-06-13 @ 15:12:27
URL: http://solskuggan.blogg.se
Postat av: Nicolin på Fädernegården

När man bor i Stockholmstrakten så trängs man på p-tåg, bussar och t-banor. Min hobby är gissa vad folk heter. Jag brukar fundera på vilket namn som skulle passa på medresenärerna. Nu för tiden är det inte så svårt för moblitelefonerna ringer stup i ett och då brukar man svara med förnamnet.

I bloggen kan man ju uttrycka både sorger och glädje. Både man själv och läsaren får möjlighet att "ha ansiktet" i behåll. Om man får lite tid att fundera och bearbeta det som skrivs så kan man också tänka igenom svaret och VÅGA skriva och trösta. Jag tänker särskilt på dig som förlorat ditt barn. Det är ju tiden efteråt och hela livet som man behöver tröst och stöd och förståelse. I vår familj har vi också förlorat en pojke som var lika ung. Det är länge sen men det sliter fortfarande i själen och man undrar varför. Födelsedagar, namnsdagar och jul, alltid finns han i tanken.

Tankarna och funderingarna som skickas ut i rymden, alltid träffar de någon annan på samma våglängd och även om man inte vår svar så förstår man att det blir läst. Jag har din blogg på mina Favoriter tillsammans med ett litet gäng som jag har fastnat för. Det känns som det är ett "kompisgäng" med samma erfarenheter och funderingar. Skönt.

2006-06-14 @ 08:22:46
URL: http://nicolinefadernegarden.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

Skriv gärna din E-postadress: (publiceras inte, bara för mig)

URL: din bloggadress eller hemsida

Kommentar:

Trackback