Längtar......
Förbannar allt och alla att han inte finns
att han inte kan ringa och säga "hej mor - det är bror"........
att han inte kan komma och hälsa på här i min lilla stad uppe i norr och titta hur mamman har det.....
att han inte längre kan komma med sina goda råd så fort det är matlagning på gång.....
att han inte kan hjälpa mig med min dator nu när den inte fungerar.....
att han inte ....
att han inte ....
att han inte ...
Just nu är jag inne i en period när jag "ser" honom överallt, ser personer som påminner om honom, på TVn, på stan, påminns om saker som han åxå brukade göra .............
Å som om inte det vore nog - här sätter jag mig framför TVn för att låta mig roas på ett lättsamt sätt.
Sitter lugnt tillbakalutad för att titta på Möbelhandlarens dotter, VAD är det som kommer upp på rutan i första avsnittet.
Jo just vägsträckan som sonen åkte den där sista natten, nästan så jag tror att olycksplatsen passerades!!!
Sen åkte de fram och tillbaks på den förbannade vägen, som jag tyckte hela avsnittet (men det var det säkert inte, bara jag som upplevde det), ........ den breda fina vägen med björkskogen på båda sidor... den förädiska björkskogen som älgarna älskar att gömma sig i, björkskogen som den natten skymde en älgko och hennes kalv, så de inte syntes förrän de slängde sig upp framför sonens bil...........................
Jag förlorade min mamma för fem år sedan. Hon blev bara 57 år gammal. Det jag kan sakna är som även du skriver att få prata med henne i telefon. Hon var en sån som kunde ringa när som helst bara för att höra hur jag mådde. Detta kommer aldrig hända igen. Det känns tungt. Saknaden finns med hela tiden, men på något sätt börjar den nu kännas mer hanterbar. Naturligtvis är det jobbigt vid alla speciella händelser som mamma inte kan vara med att dela. Till exempel min förlovning för några år sen och såna enkla saker som påsk, mors dag osv.
Man måste vara stark för att orka och det är inte så lätt alla gånger.
Tack för mig.
//Anna
Jo du Anna, jag vet hur det är.......jag miste åxå mamma när jag var ung, 21 år, mamma blev nästan 51 år.
När hon dog så hade jag just fått barn, som hon inte förstod hade fötts. Det var svårt. För på något vis så vill man som mamma visa sin mamma sin avkomma, fråga mig inte varför men så känns det. Så när de andra barnen föddes så hade jag ingen mamma, de hade aldrig någon mormor.
Alla de gånger mina kompisar gnällde på sina mammor, å jag tyckte (fast det sa jag aldrig högt) att de skulle ta vara på sina mammor - de som hade en. Men - man tar för givet att mamma och pappa bara skall finnas där, finnas för en....
läser om din son o gråter.... förlorade min son i en bilolycka gör 11 månader sen... han blev 21 år, skulle fylla 22 29 dec....skrev denna dikten tilll julen......... Richard - min lilla
Hur kan så fort du ryckas från mig, Richard lilla.
Hela min värld den blir bara sorg och smärta.
Jag håller dig så kär det sliter i mitt hjärta.
Men "Ett barn ej borde dö" - det om mitt hjärta tar.
En tröst - jag har ju Åsa kvar, tänk om man ensam var.
Än är allt så sorgligt och på länge jag ej gråtit klart.
Att försöka leva som förr är otänkbart.
Tack Richard för allt roligt och fint som just DU var.
Jag älskar dig och vill ha dig kvar.
Du fattas mig - så är det, ditt liv blev allt för kort.
Men allt det fina Du gett mig - det glömmer jag ej bort.
Din mamma.
Ellaedwin: jag kan inte se din adress - skulle så gärna vilja komma till din blogg.
Vi är i kompani vi mammor som försöker leva "vanliga" liv - trots våra förlorade barn. Jag har varit (är fortfarande) medlem i en lista döe föräldrar kommer tillsammans. Men - jag orkar inte - orkar inte endast leva för att sörja en död son - jag känner inte att jag kan viga mitt återstående liv till detta utan måste gå vidare. Mthias finns inte mera. Men jag lever. Min Mathias skulle inte vilja att jag grävde ner mig totalt, alltså är det bara att bita ihop och gå vidare.... eller ?